På jobb i en av världens dödligaste kriser

Maktkamp före valet

– Det har varit en ökning av antalet nya internt fördrivna flyktingar varje år de senaste åren. Anledningen är att det är en aktiv konflikt. Nu är vi i en förvalsperiod, och då är det normalt att det pågår en kamp om makten, förklarar hon.

Valet, den 23 december, har redan skjutits upp flera gånger under de senaste två åren. Men två år är inte så lång tid i ett land som drabbats av en av världens svåraste och mest allvarliga humanitära kriser i över 20 år. Och eftersom konflikterna i landet blir värre och fler, och rekordmånga människor är på flykt, finns det få saker som tyder på att krisen kommer att vara över den närmaste framtiden.

Inte en, men många konflikter

– Det är inte så att det finns en konflikt i Kongo, det finns många olika konflikter mellan olika lokalsamhällen som slåss om tillgången till resurser, land och så vidare, säger Ulrika.

Det var tillfälligheter som gjorde att hon började med humanitärt arbete. Hon har en bakgrund som lärare, först på gymnasiet, sedan som forskare med undervisning på universitetet, med en doktorsexamen i kulturgeografi.

– Jag har alltid varit intresserad av internationellt arbete och fick möjligheten att arbeta med utfasningen av NRC:s arbete i Angola, när de fick fred 2002.

Sedan har det bara fortsatt, tills att hon började arbeta i DR Kongo hösten 2016.

Läraren i henne träder fram när hon står framför ett fullsatt mötesrum, för att berätta för NRC:s medarbetare om det arbete som organisationen gör i Kongo. Det klirrar lite i besticken, de flesta har satt av sin lunch för detta. Men annars är det tyst - Ulrika har allas fulla uppmärksamhet.

– Kongo är ett väldigt resursrikt land som har varit i konflikt i många år. Och när man tittar på orsakerna bakom konflikterna, spelar resurser en roll - hur de är fördelade, vem som har tillgång till dem och vilka som gör sig rika på dem.

Det är just denna skeva fördelning som gör att stora delar av den kongolesiska befolkningen lever i extrem fattigdom.

– Om en befolkning är så undernärd att de nästan inte kan överleva, tar de till åtgärder som leder till instabilitet, konflikter och krig.

Nästan hela Norges befolkning på flykt 

Så många som 4,5 miljoner kongoleser är på flykt i sitt hemland. Det är nästan hela Norges befolkning. Dessutom har cirka 800 000 flytt till grannländer som Angola, Zambia och Tanzania.

Enligt Ulrika behöver först och främst internt fördrivna kongoleser skydd.

– Skydd handlar om många saker, men framförallt om att man inte längre klarar sig på egen hand. När man flyr har man inte skydd. Man har inte skyddande tak över huvudet, mat eller skola. Behovet är enormt.

Därför arbetar NRC med att vara närvarande i alla områden i landet, där det finns ett stort antal människor på flykt. Där ger vi nödhjälp, bland annat i form av kontantstöd, och analyserar befolkningens behov av skydd.

Skola i kristider

Något av det viktigaste vi gör i Kongo är att ge barn och ungdomar möjlighet att gå i skolan, även om de lever i en krissituation.

– Kongo är det land där NRC hjälper flest människor, och det land där vi är den största aktören inom utbildning i kriser, berättar hon.

– Jag tänker som så att utbildning är framtiden. Om vi inte investerar i barnen, så kommer den här krisen att fortsätta generation efter generation. Fattigdom kan bara övervinnas genom att människor får utbildning. Det handlar inte om att folk ska flytta till stan och arbeta på bank. Med utbildning kan man till exempel också förbättra sin jordbruksteknik. Om man kan läsa är det lättare att känna till och säkra de civila rättigheter man har. Om de har utbildning blir det svårare att utsätta dem för övergrepp, som att ta deras land.

Saknar pengar

Men det är ingen lätt uppgift att ge utbildning till Kongos krigsdrabbade befolkning.

– Det mest frustrerande är att vi inte får mer finansiering till vårt arbete. Det är orättvist att andra kriser får mycket mer pengar till hjälparbete, även om behoven inte är lika stora.

Kongo är en av världens mest underfinansierade kriser, och resultatet är att människor bara blir fattigare och fattigare. Det kanske låter konstigt, men det är detta som driver Ulrika Blom - att arbeta outtröttligt för att världens mest försummade flyktingkris inte glöms bort helt.

Och ibland har hon lyckats.

– Med utbildning i vårt krisprogram har vi fått till något som våra givare anser är relevant. Därmed kan vi öka vår kapacitet att möta krisens behov, ler hon, och fortsätter:

– Att vi fick med utbildning som en viktig del i det vi gör, och att vi är den starkaste aktören på fältet, har varit det bästa med det här jobbet.

– Vi satt och grät

Två års arbete i en av världens dödligaste kriser har satt sina spår.  2016 bröt en ny konflikt ut i Kasai-provinsen sydväst i landet och civilbefolkningen utsattes för våld och fruktansvärda övergrepp. Tack vare ny finansiering var NRC snabbt på banan och de första att nå civilbefolkningen med hjälp. Människorna hon mötte där kommer Ulrika aldrig att glömma.

– Vi träffade människor som fortfarande var traumatiserade efter vad de hade upplevt. Vi hjälpte dem med mat och nödhjälpsartiklar. De hade överlevt ute i bushen, men deras barn hade dött. Och de grät. Och vi satt och grät. Det gjorde ett mycket starkt intryck. Lyckligtvis kunde vi hjälpa dem något.

Mitt i all grymhet finns det något vackert vid sådana möten, menar Ulrika, att kunna lyssna på vad de har upplevt och vara där med dem.

– Vi är människor. Och de är också människor. Det är ju helt fundamentalt.

Därför är det så viktigt att fortsätta att skapa uppmärksamhet kring krisen i Kongo.

Läs också: Vänder hem till ingenting

En av världens dödligaste konflikter sedan andra världskriget

– Det är ganska skrämmande att se, att hur mycket världen är villig att investera i hjälp till olika humanitära kriser har att göra med politiska förhållanden, och inte vilket behov människor i dessa kriser har. Kongo är ett land långt borta, det är väldigt stort, oförståeligt och komplext, och det gör att vi har förlorat intresset för en av de dödligaste konflikterna i världen sedan andra världskriget. Det är skrämmande att det internationella samfundet inte klarar att ge de olika kriserna lika stor uppmärksamhet.

Som humanitärarbetare menar Ulrika att det viktigaste är att människor är i livet när konflikten tar slut.

– Vårt uppdrag handlar om att civilbefolkningen inte ska drabbas av konflikten och ge dem hjälp, så att de inte är döda när kriget är över. Att få slut på kriget, det är andras ansvar, och det internationella samfundet måste engagera sig i Kongo så att det kan ske. Och vi som arbetar med den humanitära biten måste få resurser, så att vi kan hjälpa människor.

Det finns mycket godhet där

Medierna spelar också en viktig roll för att få fokus på Kongo.

– Det är en extremt komplex konflikt som kräver viss fördjupning och inte easy takes. Det är ju väldigt bra att en av årets nobelpristagare är från Kongo, och jag hoppas att det leder till en djupare analys av orsaker och hur vi kan hjälpa folket i landet.

Vilka tankar har du om Kongos framtid?

– Jag tänker att det är ett mycket resursrikt land som ska kunna försörja sin befolkning. Det som kanske är ganska unikt med Kongo är att väldigt många är hoppfulla, även om det är ett extremt våldsamt och dödligt samhälle. Men det finns också möjligheter där. Jag tror att ungdomar också ser det, att det finns mycket godhet där - det är inte så att allt är ont.

Och din egen framtid, vad tror du om den?

– Jag kommer helt säkert att fortsätta att arbeta humanitärt. Det är enormt givande och utmanande. Dessutom är det mycket intressant, professionellt sett, trots att det ibland sliter ut en.

Vill du stötta vårt arbete för människor på flykt?

• Ge valfritt belopp eller bli månadsgivare online

• Det här går ditt fadderbidrag till