Platsnamn och namnen på de intervjuade personerna har ändrats av säkerhetsskäl.
Det är snart två år sedan hennes pojke mördades. Två år sedan den oerhörda sorgen tog över. Den finns där när hon arbetar vid symaskinen, när hon lagar mat, tvättar och när hon sover. Den är där när hon andas.
Elena, 46 år, klamrar sig fast vid minnena av sonen. Det kan vara en liten tygduk som han broderade när han gick i lågstadiet med orden: "Jag älskar dig mamma". Eller de tre fotografierna av honom, som hon har satt in i en enkel ram.
Vill att världen ska veta
– Jag separerade från min man när jag var gravid med femte barnet. För att kunna försörja barnen sydde jag kläder och sålde hemlagade tortillas och munkar. Jag har alltid arbetat hårt för barnens skull. Allt jag har gjort, har jag gjort för dem.
Vår stadsdel var fattig, men lugn. Under de 25 åren jag bodde i min hemstad hade jag varken sett eller upplevt våld. Men idag har staden blivit nästan hundra procent våldsam. Det hände snabbt. För ungefär tre och ett halvt år sedan fanns de kriminella gängen på få platser, men så började de ta kontroll. Område efter område.
Som föräldrar frågade vi oss själva: Varför skulle de kriminella gängen inte komma till oss också? Vi kände att vi var tvungna att göra någonting.
Genom att arbeta för bättre uppväxtvillkor i våra kvarter, ville vi förhindra att barnen rekryterades till gängen.Elena
– Jag hittade ett statligt initiativ för barn och ungdomar, och drog igång det. Det fanns bland annat olika workshops inom data, mekanik, elektronik, målning och snickeri. Det var så framgångsrikt att programmet utvidgades till sex andra områden. Jag blev ombedd att leda allt, och det höll jag på med i ett par år.
Saker förändrades i området
– Det tredje året började gängmedlemmar komma in även i våra kvarter. Barn och ungdomar berättade att de hade erbjudits pengar och fina kläder. Eftersom barnen kommer från fattiga familjer, var det frestande att ta emot. Snart märkte jag att några av ungdomarna började bli passiva under lektionerna. Så småningom slutade de också komma.
Bara sex månader senare hade det gått så långt att jag gick runt med en känsla av att någon skulle döda mig.Elena
– Det var inte så att jag hade fått hot. Jag bara kände det på mig. Så jag var tvungen att sluta arbeta och programmet lades ned.
Mördade 35 barn och ungdomar
Barn och ungdomar hade inte längre något att göra efter skolan. Därför blev det lättare för gängen att rekrytera nya medlemmar bland dem.
Sedan dödades en ung man:
– Gängen gav ungdomarna påsar med narkotika och krävde att de skulle sälja drogerna. De som vägrade blev dödade. Bara från mars till juni 2016 dödade de 35 barn och ungdomar mellan 14 och 21 år. Det kunde ske, eftersom myndigheterna aldrig grep in.
Det här kunde jag inte bara stå och se på. Jag tänkte att nu var jag bara tvungen att starta programmet igen. Vi kom igång första veckan i juli. Från och med nu övervakades vårt hus av gängmedlemmar.
Det följde några tysta veckor utan några mord. Men i slutet av juli började det igen.
En vän till min son, en femtonåring som bodde nära oss, hade blivit tillsagd att sälja från en väska som hade lämnats hemma hos honom. När han vägrade, hotades han till livet. Det ledde till att hans familj bestämde sig för att fly. De ville göra ett försök att illegalt komma in i USA. När gängmedlemmarna upptäckte att de hade gett sig iväg, sköt de rasande flera kulhål i deras ytterdörr. Gänget hittade en annan ung pojke som skulle sälja åt dem, men han vägrade. De dödade honom.
Dödshot
Elena tittar ner på sina händer och säger tyst:
– Tisdagen den 23 augusti bad jag David att gå till affären för att köpa ost. När han återvände verkade han nervös. "Vad har hänt", frågade jag. "Inget", svarade han. Jag märkte att han hade sin mobil med sig hela tiden.
Vi satte oss för att äta middag, men han ville inte ha mat.
Efteråt sydde jag lite. När jag var klar gick jag in i hans rum. Jag frågade varför han inte hade ätit någonting. Han svarade att han inte var hungrig. Han verkade frånvarande, var bara upptagen av sin mobil. Jag minns att jag tänkte att något var fel.
Senare på kvällen sa han: "Jag mötte ”soporna" (gänget, red.anm.). De sa att om jag inte säljer droger, kommer de att döda mig. Jag sa att jag inte kommer att sälja någonting, för att jag är kristen. "Bra, då kommer du till himlen om du dör”, sa de då.
Inga pengar till att resa
Tårarna rinner. Men även om Elena gråter, fortsätter hon att berätta:
– Jag hade inte tillräckligt med pengar för att skicka David till USA. Så jag kunde inte göra annat än säga att han var tvungen att hålla sig inomhus.
Nästa morgon vaknade jag runt halv fem. Jag skulle följa min yngsta dotter till bussen och vi gav oss iväg hemifrån omkring halv sex. På vägen hem såg jag två gängmedlemmar som stod där, inte långt ifrån vårt hus.
När klockan var cirka nio, var det bara David, mitt barnbarn Julian och jag själv hemma. David hjälpte mig att hänga tvätt när min dotter ringde och berättade att hon hade glömt att ta med en trumpinne till skolan. Hon frågade om jag kunde lämna den till henne.
Jag värmde upp lite mjölk. När David kom in i köket bad han att få lite - precis som han brukade göra när han var liten.
Det var så underligt. Jag tror att han kände att något skulle hända honom.Elena
Mobilen ringde
– Han drack sin mjölk. Jag gjorde mig redo att ge mig iväg. Innan jag gick frågade jag vad han skulle göra medan jag var ute. Han sa: "Stanna inne." Jag undrade om han hellre ville följa mig, för jag var rädd om honom. Han svarade: "De kommer inte göra mig något, mamma. De dödar människor på gatan, inte hemma."
Efter att ha lämnat trumpinnen, passade jag på att handla. Medan jag var i affären ringde telefonen. Klockan var då 10.20. Det var en granne: ”Elena, var är du? Du måste komma hem, det har hänt något”. Jag fick ett par samtal till - men ingen berättade för mig vad som hade hänt. Sedan ringde en pojke som brukade hjälpa mig med kurserna. "Din son har dödats av mannen med tatueringar”, sa han.
Skyddade Julian
Nu bryter Elena ihop i tårar.
– Jag sprang för att ta bussen. När jag kom hem hittade jag David. Han var död.
Mitt barnbarn, Julian, var inte där. Jag var rädd för att mördarna hade tagit honom med sig. Men då upptäckte vi att han hade gömt sig precis utanför vårt hus.
Efteråt fick jag veta att innan David dödades, hade han sagt till Julian att han skulle gå ut och gömma sig.
Så jag vet att något av det sista David tänkte var att Julian inte fick se vad som skulle hända, säger Elena. Så slutar hon gråta.
Blev tvungna att flytta
Efter att David mördades, var Elena och hennes fyra överlevande barn - 28, 25, 22 och 15 år - tvungna att fly från grannskapet, för att inte bli dödade.
NRC har hjälpt familjen att hitta en ny plats att bo på, med en hemlig adress. Dessutom har vi hjälpt dem med kontantstöd under uppstartsfasen. Nu har de ett litet familjeföretag, så de kan försörja sig själva. Med en gammal symaskin sitter Elena hemma och syr klänningar och tygskor som familjen säljer till affärer och privatpersoner.
Livet måste gå vidare.
