Fyra år senare härjas Jemen fortfarande av ett blodigt krig. Stora delar av Aden ligger i ruiner.
Under andra världskriget skrev den judiska flickan Anne Frank en dagbok från de två år som hon gömde sig för nazisterna. I vår tid skriver Malka dagbok från kriget i Jemen.
Aden, mars 2015: Malka Salem Awad, 26 år, pratar engagerat i klassrummet. Hon arbetar på grundskolan i hemstaden Aden, som ligger i södra Jemen. Hennes ämne är engelska.
Hon tycker också om att skriva. Det är inte bara en hobby, det är en livsstil för henne. Kanske ska hon bli författare någon gång i framtiden. Hemma har hon en dagbok. Där skriver hon ner allt hon upplever.
Plötsligt får hon en märklig känsla, att det här är sista gången hon kommer att stå här i klassrummet.
Hon hör att någon springer i korridoren. En av lärarna dunkar på dörren och ropar: "De kommer! De har angripit staden!"
Eleverna blir oroliga. Malka försöker säga något för att lugna dem, men förstår själv inte vad som händer. Hon känner att hon är rädd.
Hon ber barnen att gå ut.
De andra klasserna samlas utanför, och några av eleverna sitter redan i skolbussen.
Malka blir ännu mer orolig när hon ser att det har satts upp vägspärrar. Nu kan de också höra explosioner från vad som verkar vara Adens internationella flygplats, inte så långt borta. Barnen börjar gråta.
Elever och lärare kommer in i bussen, som kör runt vägspärrarna. Men de måste också hämta två barn som går på en annan skola - en skola som ligger mycket närmare där striderna pågår.
Just som Malka och en kollega försöker korsa gatan, börjar någon att skjuta. Det är män som ropar: "Vänd och spring!" Men de måste ta risken att fortsätta, de kan inte lämna de två barnen.
De lyckas hämta dem.
Det här skriver Malka i dagboken tiden som följer:
"Varje dag hörde jag historier om hur människor hade dödats, och jag såg hur byggnader förstördes. Det gav mig dödsångest. Jag var speciellt rädd tidigt på morgonen, för då började luftangreppen. Det var min födelsedag. Tillsammans med en vän hade jag planerat en stor fest. Men i stället för att fira den dagen grät jag. Jag var så rädd. För att jag var nära döden. Den dagen hade huset vi bodde i börjat brinna. Jag, min mamma och grannarna evakuerade huset. Vi visste inte vart vi skulle gå eller om vi skulle överleva. Vi visste inte om vi skulle komma tillbaka. Vi gav oss iväg till en annan plats, där det fanns andra människor som vi inte kände. Det vi hade gemensamt var fruktan. Det kändes som om vi hade nått slutet”
Kämpar för att få en vardag igen
En annan röst från Jemen tillhör 27-åriga Nuhad Mubarak, som arbetar för NRC.
Kriget driver människor från sina hem. I södra delen av landet finns det 2019 minst tolv läger i Abyan, Lahj och Aden. Här bor alla som har varit på flykt sedan 2016.
Det är stekande sol, uppåt 45 grader i skuggan och tälten är varma som en bastu. Villkoren i lägret är hemska. Det är dammigt och smutsigt. Ormar och insekter. Barnen är undernärda. Och många lider av hunger och sjukdomar.
Men om NRC och de övriga hjälporganisationerna inte hade varit där, hade situationen varit ännu värre.
– Det är inte anständigt. Ingen ska behöva bo under sådana här förhållanden. Att föreställa sig att det kunde ha varit ens egen familj som hade det så, går nästan inte, säger Nuhad.
Hon har arbetat med juridisk rådgivning i NRC sedan 2018.
Hon ler:
– Men idag fick jag nytt hopp genom den lilla pojken Hamza som är åtta år. Vi hjälpte honom att få ett födelseintyg. Därmed får han också rättigheter såsom skolgång, sjukvård och juridisk hjälp. Det är inspirerande och får mig att känna att vi trots allt går i rätt riktning.
Hjälparbetaren Nuhad kallar människor som drivits på flykt för hjältar. De som har förlorat möjligheten att skapa ett bra liv, men fortfarande kämpar för att få till det. De lider, men det hindrar dem inte från att stödja och hjälpa varandra.
– När du går in i lägren, förväntar du dig att se människor som befinner sig långt nere och som är mörka i sinnet. Men när du möter dem är det som om de säger till dig, "Ja, vi behöver hjälp. Men vi lever trots allt. Vi är starka”. Jag mötte till exempel en höggravid kvinna och frågade henne: "Hur är det att gå och tänka på att du ska föda under sådana här förhållanden?" Hon svarade: "Det är bra. Gud har bestämt vad som sker med mig. Jag vaknar bara på morgonen, går och hämtar vatten och bränsle - och klarar mig bra”, berättar Nuhad. Hon blir tyst ett tag, innan hon säger:
– De här människorna får dig att känna att det du själv har gått igenom är småsaker i jämförelse. De borde vara förebilder för ganska många av oss runt om i världen. Förebilder för alla som klagar över de små sakerna i livet. Vi borde alla ta till oss lite av deras inställning: livet är vackert, det måste levas. Du kanske kämpar och faller. Men då reser du dig igen.
För Nuhad handlar det om att ge:
– Oavsett var vi människor befinner oss i livet, eller på vilken plats i världen, kan vi alltid göra någonting för dem som behöver det. Det är det här som inspirerar mig i mitt arbete.
”Vi kom till en by där vi blev väl mottagna, för de hade hört om kriget. Det hemska kriget. Vi stannade där och hade det bra. Men jag tänkte på min familj, visste inte hur de hade det. Min bror, min pappa, min moster. Och mina elever. Jag ringde runt för att höra om de hade det bra. Då fick jag veta att några av dem hade blivit dödade. Det tog väldigt hårt på mig. Det var en stor sorg. Alla försökte få mig att må lite bättre, men jag kunde helt enkelt inte. Jag tänkte på Aden som stod i brand varje dag. På alla de som led. Och på de som försökte fly, och blev stoppade av soldater som sköt mot dem.”
En ny chans
Den femte maj 2015 flydde även Nuhad från Aden. Hon tog bara sin bärbara dator och lite kläder i en väska. Hon gav sig iväg med sina två systrar och två bröder, plus styvfar. De hade länge försökt övertala honom. Han sa hela tiden att han inte ville dö någon annanstans än Aden.
– Han var inte övertygad förrän en morgon, då vi såg lysande raketer i bergen. Då blev jag också väldigt rädd. Inte bara för min egen del, utan för min familj, säger Nuhad och fortsätter:
– Folk hade det redan svårt vid den tiden. De fick inte ut sina löner och människor kämpade för att kunna köpa mat och det de behövde. Det var verkligen krigstid. De få pengar vi hade, var vi tvungna att använda till flykten.
Nuhad och familjen tog en båt över sundet, tillsammans med många andra som var på flykt. De kom tryggt fram till andra sidan, där de skulle få bo hos en släkting.
Nästa dag tittade hon på nyheterna på tv:
– De sa att en båt hade blivit träffad. Den hade varit full av människor och alla dog. Det hände precis där vi hade varit. Hade vi varit ute en dag tidigare, skulle vi antagligen inte ha levt idag. Då hade vi bara försvunnit i havet.
– Det var en hemsk känsla. Jag kan inte riktigt beskriva den. Jag bara stod där framför tv:n och tänkte: "Det är som att få en ny chans, ett nytt liv." Men så led jag med de stackars människor som hade förlorat sina liv på det sättet, medan vi var trygga hos vår släkting.
– Det tog mig väldigt hårt. Jag blev också rädd för alla som var kvar hemma, grannarna och våra andra släktingar. Men så var jag tacksam också.
"I början av maj fick vi veta att en i familjen var död. Det var min mammas morbror. När hon hörde det blev hon helt förkrossad. Jag kommer ihåg att hon grät hela dagen. Hon grät också för att hon inte skulle få träffa honom en sista gång. Han hade blivit skjuten av en krypskytt. Hans döda kropp låg bara där på gatan. Så vi fick inte ens begrava honom. Vi var tvungna att resa vidare. Vi kom till platser där det fanns många andra som var på flykt från kriget. Vi letade efter tak över huvudet, men det var inte lätt. Någonstans fick vi den goda nyheten att min moster levde. Det var Ramadan. Vi hörde bomber, explosioner - ja, ljud från alla slags vapen. Det var extra mycket runt klockan två på natten. Jag brukade gå och vänta på att det skulle smälla. Samtidigt som jag darrade och var livrädd. Vi brukade samlas nere på bottenvåningen, för vi trodde att det var den säkraste platsen. Men det var inte säkert. Inte alls. För raketerna kom dit också. Jag kommer ihåg att jag sprang skrikande ut ur huset. Sprang tillsammans med min mamma. Överallt på himlen var det raketer. Överallt var det människor som sprang och skrek. Jag trodde att det här var slutet. Min mamma och jag fick bo hos en vän i två veckor. Där fick jag veta att allt var helt förstört i Aden. Att alla bara gick runt och väntade på att dö. Jag kommer ihåg att jag låg och grät varje natt. Jag tog farväl av mitt gamla liv. Mina vänner, min familj. Men så försökte människorna där att göra mig glad igen. De sa, "Allt är inte över, för nu kan du börja om. Det kommer att bli bra. Du kan resa hem till Aden.”
Stora delar av Aden är i ruiner.
Men när Nuhad går uppför kullen och ser ut över sin stad, kommer hon ihåg hur vacker den var före kriget.
– Det kommer att ta tid innan allt blir bra igen. Under tiden kan vi stå tillsammans. Vara starka. Ha hopp. Alla kan, utifrån det jobb de har eller den livssituation de är i, försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats.
För alla.
2018 anställdes Malka i NRC i Jemen. Hon arbetar för att barn ska få gå i skolan, även om det är krig.
En humanitär översikt
En militärkoalition ledd av Saudiarabien har kämpat mot den iransk-stödda Houthi-rörelsen (Ansar Allah) i Jemen sedan 2015, efter att den väpnade gruppen tog kontroll över huvudstaden Saana och avsatte president Abdrabbuh Mansour Hadi.
I november 2017 införde koalitionen en blockad av hamnarna i Jemen, för att förhindra att vapen kom till Houthi-rörelsen. Det har också blockerat transporter av mat och mediciner. Ekonomisk kollaps har lett till uteblivna löneutbetalningar och ökade matpriser.
20 miljoner människor, två tredjedelar av Jemens befolkning, saknar nu säker tillgång till mat, och det finns en stor fara för hungersnöd. Hela 24 miljoner jemeniter är beroende av nödhjälp för att överleva.
Mer än 14 miljoner människor saknar rent dricksvatten, vilket har lett till massiva kolerautbrott. Tusentals vårdcentraler har förstörts av flygangrepp och markstrider, och möjligheten till sjukvård är mycket begränsad. Saanas internationella flygplats har varit stängd sedan augusti 2016, vilket har gjort det omöjligt för jemeniter att lämna landet för att få medicinsk hjälp utomlands.
Ett avtal om vapenvila undertecknades av parterna i konflikten den 18 december 2018. Även om attackerna har minskat i hamnstaden Hodeidah, har de ökat i intensitet på andra håll i landet och den politiska situationen är fortfarande osäker.
Läs mer om NRC i Jemen.
Fem fakta om Jemen:
1. 80 % behöver humanitär hjälp
Det bor cirka 30 miljoner människor i Jemen. 3,3 miljoner är fördrivna från sina hem och bosatta någon annanstans i landet. De fördrivna behöver hjälp, men världssamfundet har glömt dem.
I lägret Al-Garad får människor mjöl och lite mat frånFN:s livsmedelsprogram. Men det är långt ifrån tillräckligt.
2. För att täcka det humanitära behovet 2019 saknas 40 530 miljoner kronor.
Människor behöver hjälp utifrån. Givare har lovat att ge 62 procent av de pengar som behövs, men de har bara gett fem procent. Den offentliga hjälpen har försämrats, hamnarna är blockerade och infrastrukturen är förstörd.
Lägret Al-Mishaqafa grundades för 420 personer. Under 2018 var här 2 100 personer. NRC hjälper till med pengar, id-kort, tält och latriner.
3. Kolera och minor
Endast hälften av befolkningen har tillgång till rent dricksvatten. Man beräknar att cirka 3 000 människor har förlorat sina liv som en följd av kolera.
NRC hjälper människor i avlägsna och svåråtkomliga områden. Jemen är full av minor och odetonerade sprängämnen.
4. Miljontals svälter
Mer än 20 miljoner jemeniter har problem att skaffa mat varje dag och 10 miljoner av dem svälter. 238 000 ligger på gränsen till den svältnivå som människor klarar av. Enligt Rädda Barnen har 85 000 barn svultit ihjäl.
I lägret Al-Garad finns det bara en vattenpost, fördelad på 350 personer.
5. Angreppen fortsätter
I Jemen har infrastrukturen förstörts av luft- och granatattacker. 1 500 skolor har bombats. De här attackerna är också den främsta orsaken till civila offer.
Malka står framför ruinerna av Ali Abdulaleem-skolan, som bombades under en flygattack 2015. Nu har NRC och UNICEF byggt en ny skola, som kan ses i bakgrunden. Skolan öppnades 2019, till stor glädje för eleverna.
Våra 14 000 modiga medarbetare hjälper nästan 9 miljoner människor på flykt över hela världen.
![Yasin Ismail has been working for NRC for five years and believes NRC is one of the best organisation to work for. Yasin started working for NRC as an Education Assistant and is now an Education Coordinator at NRC's Aden area office.
Yasin believes education is a critical component of the work NRC does, because of its great impact on people’s lives. He recognises it as a basic human right, important to the development of children and youth to fulfill their potential, and critical to breaking the inter-generational cycle of poverty.
The impact of the conflict in Yemen has been catastrophic. Schools have been destroyed or occupied by armed groups or displaced populations, which have deprived children in some areas from accessing school for more than four years.
Children in Yemen are struggling to cope with the violence they have faced during the conflict, and continue to face imminent danger as conflict carries on and exposes them to UXOs, mines and crossfire.
Yasin believes the security situation, which results in restricted access and unpredictable funding for education, are two of the main challenges in his job. He said that affected communities need access to aid but will sometimes have challenges accessing this due to long delays at checkpoints or challenges reaching distribution sites.
Yasin wants to help and support those affected by war in Yemen and believes that we can change the world with education. “[We should] Always follow our dreams and believe in ourselves. For every ending - there is a new beginning, for every memory - there is a dream ahead.”
"I hope for peace and stability for our people and country. I hope for our children and youth to get quality education because that will help them to build their future. I believe the education is the only approach to protect future generations, because it gives people a chance for healthy development, restores a sense of normality, and provides important life skills. Further to that, an education intervention is an investment in the long-term future, and in the peace, stability and economic growth of Yemen”.
More information:
These kids, like many others, leave for school very early because it takes them an hour or as long as two hours for some to walk. Ensuring children have sufficient access to nutrition is very important for children expending huge amounts of energy on commuting, learning and playing, and ensures they are able to engage appropriately in class. Lialy was among the children without anything to eat before coming to school. NRC has started to provide high energy biscuits to children in Lialy's school, who expressed their happiness at receiving the biscuits. Several children mentioned feeling more energetic and active as a result, and said they could concentrate more in class.
Information about the school:
Al-Qadisia school is located in Al-Qubbiyta district in Lahj and was one of the first schools in which NRC has delivered programmes. NRC's team describe the AlQadisia as a normal school with an engaged community but experiencing problems including nearby landmines. As displaced families continue to move into the area, the number of students at the school continues to grow, creating overcrowding. NRC's programme is supporting rehabilitation of the school building, distribution of recreational, cleaning and scholastic materials, training of teachers and provision of high energy biscuits for students.
Education in Hard to Reach Areas:
One of NRC’s global priorities is to deliver aid and services to people in hard to reach areas. We worked with the Education Department to select this school and others identified as being among the most in need. In travelling to the school form NRC's office in Aden, staff encounter several checkpoints, threatened areas and landmines.
Our programming in Yemen's southern governorates reaches people in Lahj, Abyan and Al-Dalea, among other areas. Operating in these areas is complicated and challenging: our staff travel through checkpoints, some of which create traffic, preventing access to project sites. Several areas remain affected or threatened by conflict, explosions are often heard, landmines dot areas across Yemen and bureaucratic challenges delay or complicate processes.
Where mines explode, civilians can suffer on multiple levels as people cannot only sustain injuries, but lose mobility and access to fields and other sites used for cultivation.
Efforts should be made to call on the authorities and specialised organisations to strengthen demining operations and reduce the number of civilian casualties.
Photo: Ingrid Prestetun/NRC](/image/83374/yemen%2031.jpg?width=768&height=384)
.jpg?width=768&height=384)
