Familjen som byggde en gård

Det har gått tre år sedan Solmarina och hennes man packade ihop sina tre barn och lämnade Venezuela. De hade ingen mat och inget kvar av dotterns livsviktiga medicin. Trots fattigdomen och otryggheten i Colombia, har den här strävsamma, kärleksfulla mamman idag byggt en fristad för att skydda sina barn.

Vi är i Cucuta, en stor colombiansk stad på gränsen till Venezuela. Det är en varm, livlig plats där dagstemperaturen sällan sjunker under 30 °C. Här finns Simon Bolivar-bron – en viktig gränsövergång för venezuelaner som flyr från den sociala och ekonomiska krisen i hemlandet.

Solmarina bor med sin familj i utkanten av staden. För att ta sig hem till dem måste man passera en ranglig bro över ett mörkt vattendrag. På andra sidan finns en fristad.

Från stia till ett hem för familjen

Den här avskilda platsen har varit familjens hem sedan de kom till Colombia. Ägaren hade tidigare använt den lilla byggnaden och markbiten till sina grisar. Det var inte en människovärdig bostad.

– När vi kom, hade vi ingenting, berättar Solmarina. Vi sov på en tunn madrass och lagade mat över öppen eld. Det var mycket svårt.

Men inte nu längre. Det råder en omedelbar hemkänsla här. Platsen är lugn, välkomnande och sval. En plats där man vill stanna och som lockar till utforskning. Solmarina har omvandlat den till ett hem som är nästan helt självförsörjande och till och med vackert.

I trädgården växer papaya, potatis, citroner och tropiska växter. Dussintals höns, en handfull ankor, två hundar och en kattunge rör sig fritt på gården. Två grisar och en griskulting har en liten stia i trädgården. I ett hörn har barnen sin ”läxhörna” med färggranna målningar på väggarna.

Solmarinas man arbetar i byggbranschen men arbetet är nu mycket osäkert. Det gör det svårt för familjen att betala för enkla förnödenheter, som gas till matlagning. Men genom att odla sin egen mat har de kunnat lätta lite på den ekonomiska pressen.

– Vi har gjort det till ett hem, lite i taget, säger Solmarina stolt. Vi har vatten vid huset nu. När vi kom fanns det ingenting. Vi har inte elektricitet än, men vi hoppas att få det en dag.

När vi frågar trebarnsmamman vad hon tycker mest om med hemmet, svarar hon:

– Tystnaden. Vi hade djur innan vi flydde, så det här är vår lilla bit av Venezuela.

Den bästa julklappen är den du ger. Köp ett tillfälligt hem åt en familj.

Skyddar dottern mot skada

Den äldsta dottern gjorde det särskilt viktigt för Solmarina att skapa den här fristaden. Tioåriga Solimar har ett funktionshinder.

När hon var tre år började Solimar få krampanfall. De upphörde tillfälligt men kom tillbaka när hon var fem. Då fick hon diagnosen epilepsi.

– Läkarna började ge henne medicin, förklarar Solmarina. De gav henne starka läkemedel som lugnade henne. Men hon blev tvungen att sluta med tabletterna för det blev omöjligt att få tag på dem i Venezuela. Det var ett av skälen till att vi flyttade hit. Det, och att vi inte hade tillräckligt med mat.

I början kunde Solimar få läkarvård här. Men på grund av den dramatiska ökningen av antalet venezuelaner som kom till Colombia, började sjukhusen vägra att ge papperslösa migranter gratis behandling.

Solimar behöver neurologisk vård, fysioterapi, psykologstöd, vitaminer och talterapi.

– Vi har helt enkelt inte råd med det, berättar den kärleksfulla mamman bedrövat.

NRC Flyktinghjälpen har bistått familjen med rättshjälp så att de har kunnat ansöka om uppehållstillstånd i Colombia. Med uppehållstillstånd kan Solimar få sjukhusbehandling och Solmarinas man kan skaffa en mer regelbunden inkomst.

Men de väntar fortfarande på svar.
Under tiden gör Solmarina allt hon kan för att skydda dottern mot skada.

– Hon är ett lyckligt barn, säger mamman. Hon är oskuldsfull. Hon känner inte till allt hemskt som händer i världen, så hon är lycklig.

Enskild undervisning

Solimar gick på dagis och har gått årskurs 1 och 2 i skolan. Men hennes funktionshinder har satt skolgången på paus.

– Hon var tvungen att sluta skolan på grund av epilepsin. Hon har svårt att komma ihåg saker. Om man förklarar något för henne ena dagen, har hon glömt det nästa dag, säger Solmarina. Min dotter kämpar med att hålla en penna. Hon glömmer hela tiden och måste därför lära sig samma saker gång på gång.

Tack vare ekonomiskt bistånd från Education Cannot Wait kan NRC Flyktinghjälpen stödja Solimar med en privatlärare. Läraren kommer till dem två gånger i veckan och undervisar inte bara Solimar enligt nationella läroplanen utan hjälper henne också med fysioterapi. Bådadera är viktiga för att Solimar en dag ska kunna komma tillbaka till kamraterna i klassrummet.

– Den enskilda undervisning som NRC Flyktinghjälpen erbjuder är så otroligt viktig för att hon ska kunna lära sig, säger Solmarina. Vi är väldigt tacksamma för det stödet. Min dotter lär sig så mycket.

Solimar är blyg men hon har utvecklat ett starkt band till sin lärare. När de är tillsammans är det roligt att lära sig.

Den bästa julklappen är den du ger. Köp ett barnpaket idag:

En mors kärlek

Trots alla hinder har Solmarina skapat en trygg plats för Solimar och sina två andra barn där de kan leva och lära.

Livet i Colombia är extremt svårt för de sårbara venezuelaner som bor här och som saknar skydd och trygghet. Den bästa gåvan är den du ger – köp en gåva som räddar liv den här julen.