Ansikte mot ansikte med en slav
Trots att slaveri avskaffades för länge sedan finns det än idag minst 40,3 miljoner slavar i världen. När NRC Flyktinghjälpens nödhjälpsdirektör Jose Garcia Barahona nyligen besökte ett flyktingläger i Niger mötte han en ung man.
– Han berättade för mig att han hade varit slav, säger Barahona.
Ungefär fyra mil utanför Nigers huvudstad Niamey ligger ett flyktingläger. När NRC Flyktinghjälpens nödhjälpsdirektor Jose Barahona besökte lägret för några veckor sedan gjorde han som han brukar: han strövade omkring och pratade med folk.
Jose Barahona är NRC Flyktinghjälpens beredskapschef. Mötet med David i ett av våra flyktingläger gjorde starkt intryck på honom. Foto: Privat
Jose Barahona är NRC Flyktinghjälpens beredskapschef. Mötet med David i ett av våra flyktingläger gjorde starkt intryck på honom. Foto: Privat
NRC Flyktinghjälpen har funnits i Niger sedan 2019. Mali, Burkina Faso och Nigeria finns bland grannarna till detta land utan egen kustremsa. De ligger alla i Sahel – ett kargt bälte söder om Sahara och som sträcker sig över hela den afrikanska kontinentens bredd. Befolkningen här hemsöks av torka, våld och allt våldsammare attacker från beväpnade, radikala grupper. Miljoner har tvingats på flykt.
I flyktinglägret lever människor från många olika länder. Jose mötte en ung man från Eritrea. De pratade om fotboll. Om Manchester United, den unge mannens favoritlag. Om hur Jose, som kommer från Katalonien, hejar på FC Barcelona. Efter en stund bjöd hans nye vän in honom i sitt tält för en kopp te.
För att skydda den unge mannens säkerhet i lägret vill Jose inte använda hans riktiga namn. Vi kallar honom David.
– När vi satt där och pratade berättade han för mig att han hade blivit såld och utsatts för övergrepp. När jag hörde hans berättelse tänkte jag att det låter som någonting från slaveriets dagar. Det var som de filmer jag kommer ihåg från när jag var barn, som TV-serien ”Rötter”, säger Jose.
”Rötter” var en TV-serie, baserad på boken med samma namn, skriven av författaren Alex Haley. Huvudrollsinnehavaren Kunta Kinte var författarens anfader. Han tillfångatogs av slavhandlare 1767 och skeppades till Nord-Amerika för att arbeta på en plantage.
Jose fortsätter:
– Jag trodde aldrig att jag skulle möta en slav på tjugohundratalet. Men det är vad han har varit.
Dagens verklighet
Enligt FN:s flyktingorgan, UNHCR, omfattar ordet ”slaveri” numera en mängd olika brott mot de mänskliga rättigheterna. Utöver det historiska slaveriet och dåtidens slavhandel innefattas idag även handel med barn, barnprostitution, barnpornografi, utnyttjande av barn som arbetskraft, könsstympning av flickor, användning av barn i väpnade konflikter, skuldslaveri, människohandel och handel med mänskliga organ, exploatering av prostitution och vissa sedvänjor under apartheid och kolonialt styre.
Människor som behöver internationellt skydd – som migranter, flyktingar, internflyktingar och statslösa personer – löper ofta risk att bli exploaterade. De som saknar bostad och arbetstillstånd i det land de kommer till är särskilt utsatta. De kan riskera att utsättas för olika former av tvång, till exempel under övergångsfasen eller när de arbetar i ett nytt land.
Den nigerianska kvinna berättar att hon är ett offer för sexuellt utnyttjande. Hon vill vara anonym och kallar sig ”Claudia Osadolor”. Nu arbetar hon som sömmerska tack vare hjälp hon fått från en organisation i byn Benin. Bilden är från juli 2019. Foto: Nneka Chile/Reuters/NTB Scanpix
Slavar i alla länder
När vi i västvärlden tänker på slaveri tänker vi oftast på den transatlantiska slavhandeln som pågick mellan 1500- och 1800-talen. I denna dödliga handel tillfångatog Europas kolonialmakter miljontals afrikaner och skeppade dem till den nya världen. Det hade en förödande inverkan på många delar av den afrikanska kontinenten och dess konsekvenser är kännbara än idag.
Danmark var det första landet i Europa som 1792 avskaffade slaveriet i sina utomeuropeiska territorier, och andra länder följde långsamt efter. Slaveri uppfattas ofta som något som hör historien till – men tragiskt nog är det fortfarande en levande och välmående företeelse.
Enligt rapporten ”Global estimates of modern slavery” från Internationella arbetsorganisationen (ILO), Internationella organisationen för migration (IOM) och Walk Free Foundation från 2017 är 40,3 miljoner människor offer för slaveri idag – och antalet växer snabbt. Av de 40,3 miljonerna återfinns 25 miljoner inom tvångsarbete och 15 miljoner i tvångsäktenskap. Internflyktingar är särskilt utsatta för denna form av exploatering.
Det finns slavar i alla länder idag. Till exempel uppskattar Global slavery index i en rapport från 2018 att det finns så många som 136 000 slavar i Storbritannien. Läs mer om rapporten här
Olaudah Equiano (ca. 1745–1797) var en författare och abolitionist från kungariket Benin (idag södra Nigeria) som såldes som slav redan som barn. Senare i livet publicerade han en självbiografi där han beskriver slavhandelns fasor.
”På många av öarna […] var det vanligt att slavarna brännmärktes med sin herres initialer. Dessutom fick de bära en laddning med tunga järnkrokar runt halsen. De fick bära järnkedjor för de mest triviala försyndelser och fick dessutom utstå tortyr. Järngrimman, tumskruvarna och många andra redskap är så välkända att de inte behöver beskrivas och användes ibland av minsta orsak. Jag har sett en slav som fått så mycket stryk att hans ben bröts. Allt bara för att han låtit en gryta koka över. [...] Förvånar det att sådant bruk driver de stackars varelserna till förtvivlan, och får dem att välja döden för att fly bort från den ondska som gör deras liv outhärdliga?”
Från: Gustavus Vassa – En slavs berättelse, av Olaudah Equiano, The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano (1789)
Tidigare utgåva av Olaudah Equianos bok hade detta porträtt på förstasidan – det enda fotot av författaren. Graveringen är möjligtvis baserat på en försvunnen miniatyrbild av William Denton. Foto: Wikimedia Commons
David hoppas att UNHCR ska ge honom flyktingstatus.
Läs mer om vårt jobb för flyktingar här
– Han pratade bra engelska och berättade för mig att han tidigare studerade vid universitetet i Eritrea, men att han inte ville göra militärtjänst. Så han sparade pengar för att resa utomlands. Hans mål var att ta sig över gränsen till Etiopien för att försöka få ett jobb där och börja ett nytt liv.
– År 2015 betalade David människosmugglare för att de skulle köra honom över gränsen. Han betalade också pengar till gränsvakterna på båda sidor. Innan han visste ordet av var han framme. Det gick på bara några timmar.
En annan gräns
Slaveri är ett system där en grupp människor utgör andras egendom på ett sådant sätt att de kan utnyttjas villkorslöst. Tvångsarbete, trafficking, de värsta formerna av barnarbete och tvångsäktenskap omfattas också av slaveribegreppet.
Jose fortsätter att berätta:
– Som eritrean utan papper i Etiopien var det väldigt svårt för David att få ett jobb. Han försökte länge att hitta något men till slut fick han ge upp. David lärde känna flera andra i samma situation som han själv. Några sa att han skulle komma till dem i Sudan, där det skulle vara lättare att komma in på arbetsmarknaden. Återigen betalade David människosmugglare för att få hjälp att ta sig över gränsen.
– De körde en skåpbil. När de kom till en stad vid gränsen mot Sudan mötte de en kontaktperson, som avtalat. Han körde dem vidare i sin skåpbil ungefär så långt som till Sudans huvudstad, Khartum.
– När de klev ur bilen hejdades de. Sedan låstes de in i vad David kallar ”ett hål”. Jose tror att det kan ha varit ett garage eller något liknande. Sedan sade människosmugglarna: ”Ta det lugnt, vi kommer att ta er dit ni ska. Vi behöver bara ha er här ett litet tag.”
Davids resa.
Davids resa.
Nadia Murad gav slaveriet ett ansikte. Hon är en irakisk och jesidisk människorättsaktivist. September 2016 blev hon FNs första goodwill ambassadör för människor som överlevt och varit utsatt för människohandel. 2018 mottog hon Nobels fredspris.
Foto: RYOT Films/Oscilloscope/Kobal/Shutterstock(10406128e)/NTB Scanpix. Nadia Murad 'On Her Shoulders' Documentary - 2018
Slavmarknader
Den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter fastställer att ”Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.”
Men 2017 mottog den amerikanska TV-kanalen CNN en videofilm som skakade världen. Den var filmad med en mobiltelefon någonstans i Libyen. Bildkvaliteten var bristfällig men det rådde inget tvivel om vad filmen visade: En slavmarknad.
Man ser en man som har knuffats fram. Han ser ut att vara i 20-årsåldern och uppges komma från Nigeria. Han är klädd i en skjorta och löst sittande byxor. Någon har lagt sin hand på mannens axel och handen håller ett fast tag hela tiden – som för att demonstrera ägarskapet över ”handelsvaran”. Man hör en röst: ”Åttahundra, niohundra… ett tusen… elvahundra...” Såld. För 1 200 libyska dinarer (ungefär 8 500 SEK).
En CNN-reporter reste till Libyen för att undersöka saken. Med dold kamera besökte hon och en kollega en privatägd fastighet utanför Libyens huvudstad Tripoli. De bevittnade försäljningen av 12 personer. Allt var över på en sex, sju minuter. Auktionsförrättaren, klädd i kamouflagekläder, säger: ”Någon som behöver gräva något? Det här är en riktig grävare, en stor, stark man, han kan gräva.” Och: ”Vad bjuder ni? Vad bjuder ni?”
Enligt CNN lämnades videomaterialet över till de libyska myndigheterna för vidare utredning.
Våld, våldtäkt och död
Vi var inte hos köpmannen många dagar förrän vi såldes. Vi såldes på det vanliga sättet och det gick till så här: På en gemensam signal, som ett trumslag, rusar spekulanterna in på gården där slavarna hålls, och väljer ut de slavar de vill ha. Det oväsen och larm som detta sker under, och ivern i spekulanternas ansikten, gör inte mycket för att dämpa oron hos de skräckslagna afrikanerna [...]. På detta sätt, utan minsta skrupler, slits släktingar och vänner från varandra. De flesta får aldrig se varandra igen.”
Från: Gustavus Vassa – En slavs berättelse, av Olaudah Equiano, The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano (1789)
Några av de många hemska verktygen som används på människor. Foto: Wikimedia Commons
– Efter att de hade varit instängda i några veckor blev David och de andra tillsagda att kliva in i skåpbilen för att åka till Libyen. Efter många timmars körning stannade bilen i öknen. Där överlämnades fångarna till den libyska maffian. Återigen låstes de in i vad David kallar ”ett hål”.
– Det var helt mörkt i hålet. Utan ljuskiftningar blev det svårt att skilja på natt och dag. David vet inte hur länge han var där. De fick inte mycket att äta. De utsattes regelbundet för våld och övergrepp. De blev regelbundet våldtagna.
– Till slut tog de ut David och satte en mobiltelefon i hans hand och sa: ”Ring din familj och be dem att skicka pengar till oss. Om inte, kommer du att stanna här längre.”
– Vid det laget var David så utmattad att han inte kunde göra något annat än att ringa hem. Gråtande bönföll han sin familj att skicka den summa pengar som smugglarna begärde för att sätta honom fri.
Såld igen
Libyen gränsar i norr till Medelhavet och är därför en nära granne till Europa. Landet har blivit en viktig knutpunkt för flyktingar och migranter som tar sig från Afrika till Europa.
Jose dricker en klunk vatten. Vi sitter på varsin sida av bordet i ett av konferensrummen i NRC Flyktinghjälpens huvudkontor i Oslo. Han ställer ner glaset och säger:
– Kanske var Davids familj tvungna att sälja allt de ägde och hade för att samla ihop de pengarna?
– Men David låstes ändå in igen. En av de värsta sakerna han upplevde under fångenskapen var att tvingas se en av sina vänner dö.
– Till slut släpptes han. De sa: ”Gå ner till stranden. Där ligger en båt som du kan åka till Europa med.” Men det var en lögn. David hade blivit såld ännu en gång. På stranden blev han bunden, fick ögonen förbundna och kastades in i en bil.
– Bilen stannade någonstans längs kusten. Återigen blev David inlåst. Och det var samma helvete: våld, våldtäkt, hunger och människor som dog.
– Han var där i några månader. Det hade gått nästan tre år sedan han lämnade sitt hemland när han blev uppmanad att ringa hem igen. Familjen sa att de inte hade några pengar kvar. Men de lyckades få tag i en släkting i USA som gav dem ett lån.
Andra slavmarknader genom historien
Även om den transatlantiska slavhandeln var den mest omfattande och det mest förödande exemplet vi känner till har slavar köpts och sålts av olika folkgrupper runt om i världen under hela människans nedtecknade historia. Till exempel, arabernas slavhandel med européerna pågick en bit in i den transatlantiska perioden. Araberna handlade med slavar från Afrikas inre, södra och östra Europa, Kaukasus och Centralasien. I Nordafrika där tusentals slavar såldes varje år, fanns det särskilda marknader för vita slavar.
”Sommaren 1627 fick Island ett mindre roligt besök från den stora världen. Landet plundrades av barbareskpirater, slavhandlare från det osmanska riket.” skriver Aslak Sira Myhre, riksbibliotekarie vid Norges Nationalbibliotek (i en norsk dagstidning, Dagsavisen, 2019-06-07). ”Bland de islänningar som tillfångatogs fanns prästen Olafur Egilsson. Han skrev senare att besättningen på båten som tog honom från Island var delad i två grupper: Turkiska soldater i uniform, samt holländare, norrmän och engelsmän. Rädens ledare gick under namnet Murat Reiz. Men 50 år tidigare döptes han som Jan Janszoon i staden Haarlem i Nederländerna. Efter många år som soldat och sjökapten tillfångatogs han av turkarna i ett sjöslag. Han tjänstgjorde sedermera i den turkiska flottan och blev en slags amiral i den osmanska plundringsflottan. Han ledde också ett plundringståg på Irland.”
I våra dagar hamnar människor i slaveri på grund av fattigdom, krig och konflikter, svaga skyddsmekanismer i deras hemländer, klimatförändringar, miljöförstöring, tvångsförflyttningar, förföljelse, politiskt och religiöst förtryck, tvångsäktenskap, våld och svår diskriminering. Internflyktingar är särskilt utsatta. De riskerar att falla offer för trafficking och slaveri i det land där de söker en fristad eller under tiden de försöker ta sig dit.
En konstinstallation i Nuhalena Ada i Ghana, mängder av huvuden gjorda i betong sticker upp ur jorden. De symboliserar Afrikas förfäder som tvingades in i slaveriet. Konstnären är ghanes och heter Akota Bamfo. Foto: Reuters/Handout/NTB Scanpix
Jose säger att David använde de sista av sina pengar för att köpa en plats på en gummibåt om skulle till den italienska ön Lampedusa i Medelhavet. Nu var hans mål Europa.
David hade aldrig varit till sjöss förut.
– Det var 92 människor på båten. Smugglarna själva skulle inte åka med men förklarade hur båtmotorn fungerade och gav migranterna lite bensin och en GPS.
– Men livet som en fri man varade inte länge. Efter 12 timmar till sjöss upptäcktes de av den libyska kustbevakningen, skickades tillbaka och sattes i fängelse, säger Jose och tillägger:
– På grund av den oroliga situationen i landet flyttades David till tre olika fängelser. Även om förhållandena var svåra blev han aldrig slagen eller utsatt för övergrepp där.
Det hade gått nästan tre år sedan David lämnade Eritrea.
Mötet med havet
Stanken under däck var så outsägligt avskyvärd att det var farligt att vistas där någon längre tid. [...] Det var så trångt att vi knappt kunde röra oss och så varmt att vi knappt kunde andas [...] snart gick luften inte att andas. Slavarna blev sjuka och många dog. [...] Kvinnornas skrik och de döendes stönanden gjorde lastutrymmet till en nästan ofattbar skräckscen.”
Från: Gustavus Vassa – En slavs berättelse, av Olaudah Equiano, The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano (1789)
Teckningen från 1791 är hämtad från samlingen i Wilberforce Museum i Hull, England, och visar en avdelning av slavskeppet Brookes. Publiceringen av bilden innebar att engelsmän för första gången fick veta hur förhållandena egentligen var på slavskeppen. Foto: Wikimedia Commons
Befrielse
FN:s flyktingorgan (UNHCR) och de nigeriska myndigheterna har sedan 2017 arbetat för att organisera en evakuering av de 2 900 flyktingar som för närvarande sitter fängslade i Libyen, till Niamey. När UNHCR hittade David gick det ganska fort. Han flögs till Niamey och skickades till flyktinglägret.
Här har David ett eget tält. Han får mat och andra saker han behöver för att klara sig själv. NRC Flyktinghjälpen bistår här med lägerdrif. Andra humanitära hjälporganisationer finns också närvarande i lägret. David drömmer om att åka iväg och leva i ett land i Europa.
Efter att David hade erättat sin historia och de hade druckit upp sitt te var det dags att säga hejdå.
Men David och Jose håller fortfarande kontakt.
De är vänner på Facebook.
KÄLLOR: Stora norska encyklopedin, IOM, norska regeringens biståndsprogram mot nutida slaveri, FN:s särskilda rapportör i frågor som rör samtida slaveri, Mixed Migration Centre, UNHCR, Dagbladet, Wikipedia.
Built with Shorthand