Världens mest försummade kriser år 2020

Den mega-kris som råder i Demokratiska republiken Kongo skulle ha behövt mega-insatser under 2020. I stället led kongoleser i tysthet, långt från mediernas strålkastarljus och med extremt litet internationellt bistånd.

Eskalerande våld och livsmedelsosäkerhet förvärrade den humanitära nödsituationen i DR Kongo under 2020. I genomsnitt drevs 6 000 människor på flykt från sina hem varje dag och antalet nya internflyktingar i landet var därmed störst i världen. Brutalt våld drabbade hela byar, hus raserades och familjer stod utan tillgång till grundläggande samhällsservice som vattenförsörjning och sjukvård.

DR Kongo har totalt över fem miljoner internflyktingar och ytterligare en miljon har flytt utomlands, varav flertalet lever som flyktingar i grannländerna.

Humanitära hjälpbehov sköt i höjden
Flykten undan cykliskt våld lämnade stora landarealer obrukade och de flyende förlorade sitt levebröd. Kombination av en ekonomisk nedgång och de ekonomiska följderna av covid-19 ledde till att hunger och humanitära hjälpbehov ökade kraftigt. Nära 20 miljoner människor var beroende av bistånd i slutet av 2020.

Litet internationellt stöd
Klyftan mellan humanitära hjälpbehov och biståndet var alarmerande. Mindre än 33 procent av det belopp som behövdes för att tillgodose den kongolesiska befolkningens behov togs emot, vilket gör detta till en av världens mest underfinansierade kriser.

Litet skydd
Enligt rapporterna opererade cirka 100 väpnade grupper i landets östra delar och åstadkom stor förödelse. Trots närvaro av FN:s fredsbevarande styrkor misslyckades den kongolesiska regeringen och världssamfundet i hög grad med att skydda civilbefolkningen från att bli dödad, kvinnor från att bli våldtagna av beväpnade män och barn från att rekryteras till väpnade grupper.

Nya rekordnivåer under 2021
Vid ingången till 2021 ökade antalet svältande ytterligare, vilket fick FN att i april ringa i larmklockan för att varna om svält på nya rekordnivåer: 27 miljoner – var tredje kongoles – led av akut svält.

Under 2020 fortgick tre kriser oförminskade i flertalet av Kameruns tio regioner. Dödliga attacker och eskalerande våld drev ett massivt men underrapporterat antal människor på flykt. Det totala antalet nya flyktingar nästan fördubblades under året när ytterligare 123 000 civila rycktes upp från sina hem.

Fortlöpande våld i de engelsktalande delarna av Kamerun utlöste storskaliga flyktingströmmar och slog hårt mot barn och deras rätt till skolgång. Cirka 700 000 barn kunde inte gå i skolan på grund av säkerhetsläget. Skolor utsattes för ett alarmerande antal attacker när covid-19-restriktionerna lättades. Barn och deras lärare trakasserades, kidnappades och dödades.

Boko Harams attacker i landets avlägsna norra region förvärrades också och tvingade över 300 000 människor att fly från sina hem. Nästan dagliga attacker med mord, kidnappningar, stölder och egendomsförstörelse rapporterades.

Inga framgångsrika medlingsförsök genomfördes och de internationella påtryckningarna för att få de stridande parterna att sluta attackera civilbefolkningen var små. Mediebevakningen var också begränsad, delvis på grund av att journalister inte kunde komma in in de drabbade områdena.

NRC Flyktinghjälpen är närvarande i världens mest försummade kriser och ger hjälp till de som mest behöver det.

Under 2020 brottades Burundi med de socioekonomiska följderna av covid-19, allt fler internflyktingar på grund av klimatförändringar och återvändande flyktingar, alltsammans med begränsat bistånd från världssamfundet.

Det humanitära stödet var långt ifrån tillräckligt. I slutet av året fanns 130 000 internflyktingar i Burundi och över 300 000 burundiska flyktingar levde i grannländerna. Ändå finansierades bara 29 procent av landets humanitära insatser och regionala åtgärdsplaner för flyktinghjälp år 2020.

Medan klimatproblem i andra länder fick stort utrymme i medierna, kom i princip inga rapporter om de översvämningar och den torka som var drev majoriteten av Burundis internflyktingar från sina hem under förra året.

Fler översvämningar förväntas under 2021. Tillsammans med de ekonomiska följderna av minskad gränshandel på grund av pandemin kan naturkatastroferna förvärra den osäkra livsmedelssituationen och tvinga ännu fler på flykt inom landet.

Venezuelaner fortsatte att lida under bördorna av sju års ekonomiskt fritt fall, hyperinflation och det politiska dödläge som rått sedan 2019 då den oppositionsledda Nationalförsamlingens ordförande utnämnde sig själv till statschef.

Sedan 2014 har över fem miljoner venezuelaner flytt landet på grund av förtryck och brist på livsmedel och mediciner, vilket gör detta till en av de största flyktingkriserna i världen. 2020 hejdades strömmen av människor ut ur Venezuela när gränserna stängdes på grund av pandemin och reserestriktioner, vilket väckte oro för skyddet av de flyktingar och migranter som var på väg.

Med ett vårdsystem på randen till kollaps och återkomsten andra smittsamma sjukdomar, förvärrade covid-19 den redan trängande humanitära situationen för sårbara människor.

Organisationen för amerikanska stater (OAS) varnade i december för att antalet venezuelanska flyktingar och migranter kan öka med två miljoner under 2021 om grannländerna åter öppnar gränserna och lite förändras under den nuvarande regimen.

Honduras, som drabbades av två tropiska oväder 2020, är en nykomling på listan över försummade kriser. Naturkatastroferna kom ovanpå åratal med kronisk livsmedelsosäkerhet, kriminellt gängvåld, könsbaserat våld, klimatförändringar och utbredd arbetslöshet på grund av de ekonomiska följderna av covid-19.

Våld och förlorat hopp om ett anständigt liv fick under 2020 tiotusentals människor att ge sig av på riskfyllda resor för att söka trygghet i Mexiko eller USA.

Trots att nära en tredjedel av den honduranska befolkningen drabbades av de två tropiska ovädren väckte den allt sämre situationen i norra Centralamerika inte någon större uppmärksamhet i världen. Som resultat misslyckades biståndssystemet med att organisera tillräckliga, koordinerade humanitära insatser för att möta behoven på marken.

2021 kunde Honduras och grannländerna skönja en strimma av hopp när bland andra USA och FN åtog sig att stödja en regional humanitär åtgärdsplan och lämna ekonomiskt bistånd.

NRC Flyktinghjälpen är närvarande i världens mest försummade kriser och ger hjälp till de som mest behöver det.

Den väpnade konflikten i nordöstra Nigeria visade inga tecken på att avta när den gick in i sitt tolfte år. Väpnat våld, begränsad rörelsefrihet och attacker riktade mot biståndsarbetare hindrar hjälporganisationer från att nå fram till hjälpbehövande.

Nära 11 miljoner människor var beroende av humanitärt bistånd under 2020 till följd av långvariga konflikter, förvärrade av klimatförändringar och covid-19. Mellan 6 och 7 miljoner människor drabbades av svält under perioden mellan skördarna – det största antalet på fyra år. Sedan stridigheterna inleddes 2009 har över 3 miljoner nigerianer tvingats att fly från sina hem.

Under det första kvartalet 2021 förvärrades säkerhetsläget ytterligare. En serie attacker mot städerna Dikwa och Damasak, där även humanitära anläggningar angreps, fick tiotusentals civila att fly och tvingade hjälporganisationer att avbryta sina insatser.

Oroligheter och begränsade möjligheter att nå fram förvärrade också hungerkrisen. FN varnade för att vissa områden i delstaten Borno kan drabbas av svält om situationen fortsatte att förvärras.

En annan nykomling på förra årets lista var Burkina Faso, där den tvååriga väpnade konflikten och de ekonomiska följderna av covid-19 har drabbat civilbefolkningen hårt.

Antalet hungrande människor nästan tredubblades under 2020, från över en miljon till över tre miljoner. För första gången på ett decennium klassificerades situationen i två provinser som ”akut livsmedelsosäkerhet”.

Barn betalade ett särskilt högt pris för våldet. I centrala Sahelregionen i Burkina Faso registrerades det största antalet attacker mot skolor  med 350 000 drabbade elever. Bortrövandet och dödandet av lärare och nedbränning och plundring av skolor ledde till att fler än 2 500 skolor stängdes under läsåret .

Trots de massiva hjälpbehoven fick den humanitära situationen i landet liten uppmärksamhet i internationella medier under 2020. Den sporadiska medietäckningen fokuserade främst på terroristbekämpning och säkerhetsfrågor i Sahelregionen samtidigt som landet vid ingången till 2021 i tysthet närmade sig ett långvarigt kristillstånd.

Ett politiskt dödläge mellan Etiopiens federala regering och det regionala styret i Tigray-regionen eskalerade till fullskaligt inbördeskrig i november 2020. Omfattande strider ledde till massdödande, sexuellt våld, flyktingströmmar och svält då tusentals människor flydde till grannlandet Sudan.

Även innan Tigray-konflikten bröt ut rådde ett humanitärt nödläge i Etiopien till följd av etniska konflikter i andra delar av landet, de socioekonomiska följderna av covid-19 och klimatförändringar i form av torka, översvämningar och en invasion av ökengräshoppor.

Etiopiens humanitära åtgärdsplan finansierades till 58 procent 2020 och misslyckades med att möta de kraftigt ökande behoven, särskilt hos de 2,7 miljoner internflyktingarna och de 900 000 flyktingar från Sydsudan, Somalia och Eritrea som lever i landet.

Valet av president Joe Biden ledde till ökat engagemang från den amerikanska administrationen i form av medlingsförsök och uppmaningar till fred i regionen. Om Afrikanska unionen väljer att agera har den också goda förutsättningar att bidra till medlingsförsöken under de kommande månaderna.

NRC Flyktinghjälpen är närvarande i världens mest försummade kriser och ger hjälp till de som mest behöver det.

Över 300 000 människor flydde sina hem under året till följd av eskalerande våld mellan väpnade grupper, strider om naturresurser och sammandrabbningar mellan folkgrupper.

Det växande våldet blev ett slag mot det fredsavtal som slöts 2019 i Khartoum med stöd av FN och Afrikanska unionen. Det visar också hur ineffektiva FN:s fredsbyggande insatser hittills har varit för att skydda civilbefolkningen.

Cirka 2,8 miljoner människor – mer än hälften av den centralafrikanska befolkningen – var i behov av humanitärt bistånd år 2020. Trots det skapade landets utdragna kris sällan några internationella rubriker.

Livsmedel, sjukvård och vattenförsörjning var de mest trängande humanitära behoven men de alarmerande rapporterna om sexuellt våld mot kvinnor och flickor och om tvångsrekrytering till väpnade grupper satte också ljuset på behovet av ett bättre skydd för civilbefolkningen.

I april 2021 lovade en av de inflytelserikaste väpnade grupperna att lämna den koalition av rebellgrupper som bildades i december förra året med målet att avsätta presidenten. Löftet om att återgå till det fredsavtal som slöts i Khartoum väcker nytt hopp.

Säkerhetsläget i Mali försämrades under året till följd av våld i samband med parlamentsvalet, upplevd regeringskorruption och en militärkupp i augusti.

Oroligheter och konflikter förvärrade den humanitära krisen. I slutet av förra året fanns cirka 326 000 internflyktingar i landet, en ökning med 50 procent sedan slutet av 2019. Oroligheter och ofarbara vägar på grund av översvämningar och försummat vägunderhåll gjorde det svårt för hjälporganisationer att nå fram till hjälpbehövande. Dessa hinder begränsade också mediernas möjligheter att rapportera från Mali.

FN, Frankrike och några västafrikanska länder fortsatte att bistå landet militärt för att stabilisera läget som ett led i terrorismbekämpningen. Men de militära insatserna förbättrade inte säkerhetsläget för civilbefolkningen nämnvärt. Faktum är att militära insatser ofta äventyrar civilbefolkningens säkerhet eftersom de utlöser hämndattacker från de väpnade grupper som är på frammarsch i avsaknad av politiskt ledarskap.

Situationen ser ut att förbli oförändrad under 2021, med fortsatt politisk instabilitet, våldsbejakande extremism och militära operationer jämsides med covid-19-pandemin. Över sju miljoner människor beräknas behöva humanitärt bistånd under 2021, en ökning med en miljon under förra året.