Vittnesmål från Mario, honduransk asylsökande i Mexiko.
”Mitt enda alternativ var att lämna mitt land”
Jag kommer från Honduras, från Choluteca-regionen. En dag i början av 2018 var jag i en butik i min by och köpte mat, när några pojkar kom för att råna stället. De attackerade mig och jag blev skjuten fyra gånger, men jag är här för att berätta historien eftersom jag räddades av ett mirakel. Vad jag inte visste då var att detta bara var början på många sorgliga historier - och inte ens den värsta.
När jag återhämtat mig från mina sår fick jag veta att de letade efter mig. Så jag flyttade till en annan del av Honduras. Där träffade jag min Claudia. Vi blev kära och fick vår dotter.
Vi åkte tillbaka till min hemstad, men jag blev fortfarande trakasserad, så jag lämnade in en anmälan och det komplicerade situationen. Nu var de mer intresserade av att ta mitt liv.
Vi flyttade till ett annat område där vi kunde leva i fred under några år, men alltid lite undangömda. Sedan berättade någon för pojkarna var vi var. Vi var tvungna att fly igen och jag insåg att mitt enda alternativ var att lämna landet. Det var så vi hamnade här i Tapachula i Mexiko.
Vår resa började med att vi korsade gränsen från Honduras till Guatemala, där vi hade det mycket besvärligt. Det spelade ingen roll att vi hade våra pass: polisen stoppade oss alltid, tog oss av bussen och tog pengar av oss. De sa till oss:
– Ni har inget här att göra, ni är illegala människor.
Och så vidare och så vidare. Det var därför det tog längre tid än planerat.
Jag kommer från Honduras, från Choluteca-regionen. En dag i början av 2018 var jag i en butik i min by och köpte mat, när några pojkar kom för att råna stället. De attackerade mig och jag blev skjuten fyra gånger, men jag är här för att berätta historien eftersom jag räddades av ett mirakel. Vad jag inte visste då var att detta bara var början på många sorgliga historier - och inte ens den värsta.
När jag återhämtat mig från mina sår fick jag veta att de letade efter mig. Så jag flyttade till en annan del av Honduras. Där träffade jag min Claudia. Vi blev kära och fick vår dotter.
Vi åkte tillbaka till min hemstad, men jag blev fortfarande trakasserad, så jag lämnade in en anmälan och det komplicerade situationen. Nu var de mer intresserade av att ta mitt liv.
Vi flyttade till ett annat område där vi kunde leva i fred under några år, men alltid lite undangömda. Sedan berättade någon för pojkarna var vi var. Vi var tvungna att fly igen och jag insåg att mitt enda alternativ var att lämna landet. Det var så vi hamnade här i Tapachula i Mexiko.
Vår resa började med att vi korsade gränsen från Honduras till Guatemala, där vi hade det mycket besvärligt. Det spelade ingen roll att vi hade våra pass: polisen stoppade oss alltid, tog oss av bussen och tog pengar av oss. De sa till oss:
– Ni har inget här att göra, ni är illegala människor.
Och så vidare och så vidare. Det var därför det tog längre tid än planerat.
Jag lämnade in en anmälan och det komplicerade situationen. Nu var de mer intresserade av att ta mitt liv.
Kidnappad i Mexiko
Till slut kom vi fram till Suchiatefloden [på gränsen mellan Guatemala och Mexiko]. Vi kom dit utan att veta något om den. När vi kom över på flotten väntade en ung man på oss. Senare fick vi veta att han tillhörde en kriminell grupp.
De lurade oss genom att säga att de stod för en säker transport, sedan tog de oss och låste in oss i ett hus där det fanns beväpnade män. De sa att vi var tvungna att betala 2 000 mexikanska pesos [cirka 1 200 SEK] per person om vi ville komma ut därifrån - och vi var tre stycken. På den platsen fanns många människor i samma situation, omkring 150 eller 180, inklusive barn, kvinnor, äldre människor som var hungriga och törstiga.
Vi lyckades få släktingar att skicka pengar till oss. De tog med mig för att hämta dem medan Claudia och min dotter stannade kvar i huset där vi hölls som gisslan. Det var mycket ledsamt för mig att lämna dem, men jag var tvungen att göra det. Vi var redan desperata - väldigt smutsiga, hungriga och törstiga. Det sorgligaste är att många människor inte hade några pengar att betala och ingen som kunde skicka pengar till dem, och jag tror att så länge de inte betalar kommer de inte att komma därifrån.
När vi betalade satte de en stämpel på vår arm och tog oss till en park i Tapachula, där de tvingade oss att spela in en video där vi var tvungna att säga att vi rekommenderar dem, att de är mycket bra människor och att det arbete de utför är utmärkt. Den här videon som de gjorde av oss, och som de gör av många människor, visar de för andra migranter för att lura dem och kidnappa dem också. Det var så de övertygade oss.
Väl framme i Tapachula tänkte jag att några personer i parken kanske kunde hjälpa oss att hitta en billig sovplats, så vi frågade runt, men det gick inte. De rekommenderade ett ställe som vi hyrde för 500 pesos [cirka 300 SEK] per natt. På den tredje dagen hade vi varken pengar eller något att äta, så vi ville åka därifrån, men ägaren sa att vi var tvungna att betala 500 pesos extra per person för att inte råka illa ut om vi ville fortsätta vår resa.
Det fanns fler människor där med barn, familjer som kom oskyldigt som vi, som var tvungna att betala 3 000 pesos eftersom de var sex personer. Människor grät. Det kom skåpbilar och tog med sig dem som inte betalade. Dessa människor fördes bort. Männen tänkte låsa in dem tills de skickade pengarna till dem.
Vi lämnade Honduras i syfte att finna säkerhet så att vi kunde arbeta och leva i fred.
Hur vi överlevde
Hur kan jag berätta detta för er? Vi räddades av en vän som berättade för oss om möjligheten att söka asyl här i Tapachula. Det räddade oss, för han berättade för dem som höll oss att vi skulle stanna här, att vi inte skulle fortsätta vår resa [till norra Mexiko].
Det är därför jag är tacksam mot NRC för stödet. Vi har haft en svår tid här, ibland äter vi bara en gång om dagen, men det finns alltid goda människor som delar med sig till oss.
Vi lämnade Honduras i syfte att finna säkerhet så att vi kunde arbeta och leva i fred, antingen här i Mexiko eller i USA. Vi känner oss inte trygga här eftersom vi är medvetna om att de här killarna [de honduranska angriparna], de här grupperna är stora, och nu när vi har varit i händerna på de här människorna [den mexikanska organisationen] är allt som behövs att de dyker upp här eller inser att vi är här. Om det händer så är det slut med det. De flyttar runt mycket från Honduras, så jag tror att det är samma kriminella grupper därifrån. Vi är i fara här på grund av det.
Om vi får asyl, om vi har möjlighet, skulle vi åka till USA, eller så skulle vi kunna stanna i Mexiko, men inte här [Tapachula] eftersom vi inte känner oss trygga.
Vilka är mina drömmar? Jag skulle vilja ha en egen frisörverksamhet, jag vill skapa en bättre framtid för mig själv, min fru och min dotter. Jag vill inte att min dotter ska känna sig otrygg. Jag vill att hon ska kunna studera, bli professionell, inte behöva lida som vi gör, utan kunna hjälpa andra människor i framtiden. Vi har tagit risken för att ge henne en bättre framtid och vi vill också vara ett hopp för vår familj i Honduras.
Jag vill inte att min dotter ska känna sig otrygg. Jag vill att hon ska kunna studera, bli yrkesverksam och inte behöva lida som vi gör.
*Namn och andra detaljer har ändrats för att skydda huvudpersonerna i den här berättelsen.