När beväpnade män attackerade deras by var Ramata och hennes fyra barn tvungna att fly för sina liv. De tog sig i säkerhet och hittade en skola att söka skydd i, men det rådde stor brist på mat och vatten.
Berikat mjöl och hopp: att tillgodose akuta behov i Mali
Det långvariga våldet och den osäkra situationen i Mali fortsätter att påverka samhällena. Allt fler fördrivs till följd av konflikten, och hundratusentals människor har drabbats.
Byn Nerekoro är ett sådant samhälle. Oidentifierade beväpnade män genomförde en attack mot byn, vilket tvingade befolkningen att fly mot Madiama, i Mopti-regionen i centrala Mali. De gjorde resan till fots och hade ingen tid att samla ihop några ägodelar. Många av byborna var skrämda och berättade om sina plågsamma upplevelser.
Det långvariga våldet och den osäkra situationen i Mali fortsätter att påverka samhällena. Allt fler fördrivs till följd av konflikten, och hundratusentals människor har drabbats.
Byn Nerekoro är ett sådant samhälle. Oidentifierade beväpnade män genomförde en attack mot byn, vilket tvingade befolkningen att fly mot Madiama, i Mopti-regionen i centrala Mali. De gjorde resan till fots och hade ingen tid att samla ihop några ägodelar. Många av byborna var skrämda och berättade om sina plågsamma upplevelser.
Vi saknade allt - filtar, kläder, mat och så vidare.Ramata, fyrbarnsmamma
När de nådde Madiama hade byborna inget annat val än att söka skydd i skolor. Här levde de utan tillräckliga faciliteter i överfulla klassrum. Män, kvinnor och barn inkvarterades i samma rum.
Att bo i klassrum
Ramata var en av dem som tvingades fly från Nerekoro. Hon beskriver vad hon möttes av när hon anlände till Madiama.
– Jag befann mig i en mycket svår situation. Jag bodde i ett klassrum tillsammans med flera andra familjer. Vi saknade allt - filtar, kläder, mat och så vidare, säger hon.
– Mitt barn led ständigt av diarré och sjukdom. Vi tillbringade till och med vintern i klassrummen för att sedan lämna dem när det nya skolåret började.
Det fanns bara en vattenpump på skolan och den räckte inte till för att förse alla med vatten. De mindre lyckligt lottade fick nöja sig med vatten från brunnen, vilket gjorde dem sårbara för sjukdomar och infektioner.
För att göra saken ännu värre hade den fördrivna befolkningen inga möjligheter att köpa mat. Barn och vuxna fick inte tillräckligt att äta.
– Vi kunde knappt äta. Värdsamhället serverade oss ofta måltider som vi delade, minns Ramata.
Nödhjälp
Hjälpen var nära till hands. Norwegian Refugee Council (NRC) driver ett projekt i Mali som heter Mechanism for rapid response to population movements and strengthening coordination, finansierat av Europeiska unionen. Syftet är att förbättra levnadsvillkoren och skyddet för människor som drabbats av förflyttningar eller rörelsebegränsningar efter en konflikt eller katastrof.
Projektet gav kontantstöd under en tremånadersperiod för att tillgodose de akuta behoven hos Ramata och andra från Nerokoro. Det gav också stöd till barn mellan sex och 24 månader med berikat mjöl som innehåller vitaminer och andra näringsämnen. Mödrarna använder vanligtvis mjölet för att göra gröt till sina barn.
Det berikade mjölet har gjort att mitt barn kunnat gå upp i viktRamata
– Genom att äta det berikade mjölet har mitt barn kunnat gå upp i vikt och växa bra. Han var mycket undernärd tidigare. Dessutom fick jag kontanter som jag använde för att köpa mat, en filt, ett myggnät och många andra viktiga saker, säger Ramata.
Hjälpen innebar en stor tröst för Ramata och hennes barn, liksom för många andra fördrivna personer från Nerekoro. Sammanlagt 41 familjer - över 100 personer totalt - fick kontanter för att köpa mat och andra nödvändigheter. Detta hjälpte dem att lättare integreras i sitt nya värdsamhälle.
Ramata vill gärna återvända till sin by, men det är ännu inte möjligt på grund av den osäkra situationen.
– Hittills har vi inte kunnat återvända hem, eftersom det inte är säkert där. Efter tre månader av hjälp behöver vi mer hjälp. Vi behöver en aktivitet som kan hjälpa oss att tjäna pengar eftersom vi har en del utgifter, förklarar hon.
Ramata är fortfarande hoppfull om ett bättre liv och att en dag kunna återvända till sin by.