Solidaritet får inte stanna vid vår gräns

Orden kommer från afghanska Maliya (15 år). Hennes familj är på flykt från krig och torka. De bor i ett läger tillsammans med 10 000 andra familjer, en halvtimmes biltur norr om storstaden Herat. De saknar allt som behövs för att kunna följa de internationella smittskyddsrekommendationerna.

Jag träffade Maliya precis före jul. Då gick hon i en provisorisk skola som NRC hade arrangerat i lägret. Efter skolan spann hon ullgarn som hon sålde, så att familjen skulle ha något att äta. Hon var en glad och livsbejakande tjej, men hon var rädd för kylan, som dödade hennes lillasyster föregående vinter. Nu har Maliya fått ännu ett bekymmer och är orolig för vad som ska hända.

Lägret som Maliya bor i ligger inte långt från gränsen till Iran, ett av de länder i världen som hittills har drabbats hårdast av coronaviruset. De senaste veckorna har tusentals afghanska migranter och flyktingar återkommit till Afghanistan. Myndigheter och hjälporganisationer är bekymrade över vad som kan hända om viruset sprider sig till den redan sårbara befolkningen på den afghanska sidan av gränsen.

När krisen drabbar oss

De senaste 25 åren har jag försökt beskriva hur vardagen ser ut för flickor som Maliya och familjer som drivits på flykt från krig och förföljelse. Försökt få människor att förstå vad det innebär: ett liv i osäkerhet och rädsla, ett liv satt i vänteläge. Man kan inte gå till skolan, till arbetet eller söka vård, man hindras från att röra sig fritt eller resa till andra länder, man isoleras och förlorar kontakten med vänner och familj och vet inte vad framtiden för med sig.

Nu har coronaviruset gett oss alla en möjlighet att smaka på dessa känslor. Både i Norge, i Sverige och i stora delar av Europa är det många som är oroliga för sitt jobb och miljontals har permitterats. På många håll har både skolor och förskolor stängt. Sjukvården går på knäna. Rörelsefriheten är kraftigt begränsad. Norrmännen har förbjudits att åka ut till sommarstugan, svenskarna avråds från detsamma. Utlandsresan är avbokad. Våra liv har vänts upp och ner. Vardagen präglas av osäkerhet och rädsla.

Andra världskriget

Många har jämfört det vi nu upplever med andra världskriget. Vid krigets slut låg flera av Europas städer i ruiner. Miljoner hade fördrivits från sina hem. Ett gigantiskt hjälparbete sjösattes. Och den hjälpen sträckte sig ut över de egna landsgränserna. När Förenta nationerna, FN, grundades 1946 var ledstjärnorna: internationella solidaritet, varaktig fred och en önskan om att lyfta alla världens folk ur nöd och fattigdom.

Europahjälpen

Både i Sverige, Norge och andra länder drogs stora internationella hjälpoperationer igång. I Norge anordnade Stortinget Europahjälpen som skulle bidra till att få den krigshärjade kontinenten på fötter och hitta bra, varaktiga lösningar för flyktingarna.

Norge skickade tonvis med mat och det man hade av överskottslager söderut. Samtidigt tog man emot traumatiserade och undernärda barn som behövde återhämta sig. Många av dessa, då barn, nu åldringar, pratar fortfarande norska efter längre vistelser på norska bondgårdar. Ordet ”flykting” hade en positiv laddning, ja, det var snarare en hedersbetygelse.

Europahjälpen lades senare ner och återuppstod i det som idag är Norwegian Refugee Council (NRC). Solidariteten och viljan att hjälpa världens flyktingar fortsatte genom 50-, 60- och 70-talen. Vår årliga insamlingsaktion mobiliserade brett och flyktingfrågan var den fråga som engagerade mest, efter insamlingar till cancerforskning.

Klarar vi det en gång till?

Kan vi, alla tillsammans, än en gång genomföra något av det vi lyckades med i efterdyningarna av andra världskriget? Mitt hopp är att coronakrisen kommer att göra oss ännu mer förmögna att visa medkänsla och empati för Maliya och hennes vänner, och att det kommer att utlösa en pandemi av solidaritet.

Här hemma sluter vi helhjärtat upp i nationell solidaritet med varandra. Alla är eniga om att vi måste arbeta tillsammans för att stoppa spridningen av coronaviruset. Men det får inte stanna vid vårt lands gränser!

Vi får veta att de mest effektiva åtgärderna är att undvika kontakt med andra, hålla fysiskt avstånd samt att tvätta händerna ofta och noggrant. För oss som bor i fredliga, rika och välmående länder är det inte något stort problem. De flesta av oss har rymliga bostäder, kaklat badrum och tillräckligt med tvål. Dessutom har vi en väl utbyggd och fungerande sjukvård.

För andra, på andra ställen i världen, är det inte lika lätt att följa Världshälsoorganisationens rekommendationer.

Mer än 70 miljoner på flykt

Men än 70 miljoner människor över hela världen är på flykt, tvingade till det av krig och förföljelse. Av dem bor åtta av tio i låg- och mellaninkomstländer, med bristande sjukvårds-, vatten- och sanitetssystem. Många bor i flyktingläger där det är omöjligt att hålla fysiskt avstånd till andra, och där man saknar både vatten och andra möjligheter att upprätthålla god hygien. Det finns stora flyktinggrupper i mer än 34 av de 160 länder som hittills har rapporterat bekräftade fall av covid-19-smitta.

Pandemin hotar nu överfulla läger i Bangladesh, Libanon, Nigeria, Somalia och de grekiska öarna. Konsekvenserna kan bli katastrofala. Viruset kommer vidare att skapa rädsla, död och kaos när det drabbar Syrien, Jemen och Irak, där långvariga krig har lett till ödelagda sjukhus och ett kollapsat sjukvårdssystem.

Enormt hjälpbehov

NRC, som har lång erfarenhet av att hantera epidemier och kriser i världens mest sårbara områden, trappar nu upp insatsen för att förhindra och begränsa virusspridningen. Men också vi drabbas av reserestriktioner och måste vidta försiktighetsåtgärder för att våra kollegor inte ska bli smittade.

Nu arbetar NRC med att informera och sprida kunskap om hur Maliya och andra flyktingar och internflyktingar ska skydda sig och hejda virusspridningen. Vi arbetar också för fullt med att säkerställa rent vatten och goda sanitära förhållanden och distribuera tvål och hygienartiklar. Men det är ändå ett enormt gap mellan hjälpbehoven och det som myndigheter och hjälporganisationer kan leverera.

I samma båt

Den nationella solidariteten spelar redan en viktig roll för att förhindra virusets spridning genom att vi, var och en, tvättar händerna och minimerar kontakten med andra. Nu behöver vi ett globalt krafttag för att hejda virusspridningen. Världens svar på coronakrisen måste omfatta alla, även de som har tvingats fly från sina hem. Det enda sättet att verkligen plana ut kurvan på är att se till att de som bor i världens mest sårbara områden får samma möjligheter att skydda sig.

Coronaviruset gör inte skillnad på folk. De får inte vi heller göra, när det gäller att stödja dem som är mest utsatta för smitta och sjukdom. Internationell solidaritet är nu viktigare än någonsin. Om vi ger viruset en längre tids fristad bland världens fattigaste och mest sårbara kommer det att komma tillbaka och drabba oss själva.

Vi är inte hjälplösa. Vi kan vara solidariska, visa medkänsla, beskydda och hjälpa de mest sårbara bland oss och agera för det gemensamma bästa och rädda många liv. Solidariteten får inte stanna vid vårt lands gränser.