– När militären attackerade mitt hem, förlorade jag fyra av mina närmaste - pappa, bror, syster och en av mina brorsöner. De brände ner huset, jag har förlorat allt jag ägde, berättar fyrabarnspappan Nurul Amin (35 år). Han anlände till Cox’s Bazar för ungefär ett år sedan.
På bara ett år har nästan 725 000 flyktingar från Myanmar sökt trygghet i grannlandet Bangladesh, efter att delstaten Rakhine i Myanmar drabbats av extremt våld i augusti förra året, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.
Liksom Nurul Amin tillhör de flesta flyktingarna i Cox’s Bazar den muslimska minoritetsgruppen rohingya. Många skadades i attacken på hans by, och flykten till Bangladesh tog hela tolv dagar. Amin berättar att de gömde sig i bergen och skogen på dagarna, livrädda för att militären skulle hitta dem.
Jag kommer inte att ta med mig familjen hem igen, förrän vi känner oss helt trygga.Nurul Amin
Rädd för att återvända
Amin känner sig tryggare nu, men övergången från ett normalt liv till livet i ett trångt flyktingläger har varit tung. Det är nästan omöjligt att hitta arbete i lägret, och det finns begränsade utbildningsmöjligheter för hans fyra barn. Men han är ändå inte redo att återvända hem.
– Jag kommer inte att ge mig hemåt igen förrän rohingyer får medborgarskap, lika rättigheter, fri rörlighet och ersättning för våra landområden och alla hus de brände ner, säger han.
Extrema nödhjälpsbehov
Idag finns det cirka 900 000 flyktingar från Myanmar i Bangladesh, och hjälparbetet är på bristningsgränsen. Över hälften av rohingyerna i lägren är barn.
Den humanitära krisen förvärrades ytterligare när regnsäsongen började i juni med enorma nederbördsmängder, kraftiga vindar, översvämningar och jordskred, som har förstört flyktingarnas bostäder. Trots att många flyttas till säkrare områden, är lägren fortfarande överbefolkade med endast cirka tio kvadratmeter per flykting. Det finns behov av mer lämpliga områden för att husera flyktingarna, men det här är en stor utmaning i ett av världens tätast befolkade länder.
Det humanitära arbetet måste trappas upp. Det internationella samfundet måste hjälpa bangladeshiska myndigheter och lokalsamhällen att hantera denna kris, samtidigt som vi måste visa rohingyerna att vi inte har glömt dem.Jan Egeland, generalsekreterare NRC
Vår civila beredskapsstyrka, NORCAP, har arbetat i Cox’s Bazar sedan massflykten förra hösten. Hittills har vi skickat över fyrtio experter till området, och dessa har bidragit med sin kompetens inom skyddande bostäder, vatten och sanitet, utbildning och medicinsk hjälp. Experterna stöder FN:s och de lokala myndigheternas arbete med att bygga latriner, ge barn utbildning och hjälpa överlevande efter våldtäkter och sexuellt våld.
Ensamstående kvinnor fruktar för sina liv
Janoara flydde från Myanmar i slutet av augusti 2017, efter att militären angrep hennes stad.
– De dödade farfar och tände eld på mitt hus, säger hon.
Hon grep tag i sina pojkar, Saifula 8 år och Mohammed Hossein 3 år, och flydde i säkerhet. Hennes man hade rest i förväg, men hon har inte lyckats hitta honom. Nu försörjer hon sig och de båda sönerna på egen hand. Att vara ensamstående mamma i lägret är tufft, och hon kämpar för att klara sig.
– Jag har inte lagat mat till mina barn idag. Jag vågar inte gå ut ensam och samla ved, så jag bytte lite mat mot bränsle, men nu har jag inte tillräckligt med mat.
Janoara har varit i kontakt med familjemedlemmar som kvar i Myanmar, som varnar henne för att återvända hem.
– Jag vill inte resa hem förrän rohingyer får medborgarskap och det är tryggt.
Stöd vårt arbete för människor på flykt:
Swisha din gåva på valfritt belopp till 90 05 810
